För ett år sen var jag så jäkla lycklig. Menar inte att jag är olycklig idag. Men allt var så mycket enklare då. Jag hade studenten framför mig och inte en tanke på min framtid. Det var spontana utekvällar nästan varje helg tillsammans med underbara människor. 

Jag var tillsammans med killen jag var stört kär i.

Alla vänner var hemma och man behövde aldrig känna sig ensam och få den konstiga känslan man får i magen ibland. Det värsta med den tiden var skolan med allt plugg. Men det var något jag kunde leva med.

Jag tror inte jag är ensam om dessa tankar, den förvirrade och ensama känslan. På ett sätt som jag fasar för framtiden ser jag ändå framemot min framtid!