Hur snabbt har inte dessa fyra veckorna gått? Tiden på Viktoriagården är nu över jag och känner en sån sjuk lättnad och stolthet i min kropp just nu. Men samtidigt känns det också lite vemodigt. Att säga förväl till alla goa boende och personal var faktiskt jobbigare än vad jag trott. När några av våra vårdtagare nästan hade tårar i ögonen för att jag inte skulla komma tillbaka mer kunde man nästan inte själv hålla tillbaka sina egna tårar. Så himla söta och så himla fina komplimanger! Men jag lovade dem ett återbesök med Molly, haha! 

Men jag känner mig även så sjukt nöjd över mig själv. För så nervös jag har varit inför detta och att jag verkligen fasade inför detta. Men min handledare har varit en riktig stjärna så utan henne hade det aldrig gått!